Som jag sagt förut så är de väldigt viktigt att VETA att man KAN stå på egna ben, att man MÅSTE kunna det. Att inte bli beroende av någon annan. De har jag varit.
Tex i ett förhållande, men även av vänner. Jag tror ofta att jag inte klarar av saker, fast jag vet att innerst inne så kan jag lära mig något nytt, precis som alla andra, de är bara de att, ibland tror jag inte att jag fixar saker innan jag provat..
Jag är den där personen som alltid har följt med strömmen om man ska utomlands och jag har ingen aning var jag ska gå jag bara följer efter alla andra, och tex när man gick skola och de var orientering, så följde jag efter alla andra, jag han som aldrig tänka efter själv, utan jag hade redan bestämt mig för att jag "fixar inte det här" jag kan inte de här" alla andra är bättre.

De är lixom en sida av mig, men som jag utvecklat sen jag gick ut skolan. När man börjar jobba och så, då måste man göra allt själv och tro på sig själv, och då fixar man allt?

Men de är andra bullar när de handlar om saker som jag älskar att göra, och vet att jag kan göra. Då vågar jag kliva fram och visa vad jag går för.
Tex när jag spelade fotboll, tänkte jag bara: krossa. De fanns ingen nåd,  ja de gällde väll alla sporter som jag tränade. Ibland blev jag nästan rädd för mig själv :P! Älskar att tävla. Har hela mitt liv velat gå boxning eller rygby. Men jag vågade aldrig börja boxning sen min käke blev sparkad ur led. För den är typ " lös" ;P hehe.

När jag sjunger, eller dansar, så tänker jag alltid innan " jag kan, jag vill , jag vågar" då får jag nån slags adrenalin kick som gör att de känns super bra! prova de, ni som är nervös inför något! :)


Svar till Carola: om otrohetsgen

Bra skrivet, precis så där känns det bara av att höra ordet. Jag förlät och gick vidare, men man glömmer aldrig och det är lika jobbigt att tänka på de nu som för 2 år sen. Och man är orolig över att de ska hända igen. Fel att bara hålla sig till den man är med!!??
Skrämmande statistik det där, oavsett gen eller inte.
Hoppas du slipper uppleva det (igen? om jag förstod rätt).
Ha de gött/ En som bara snubbla förbi din blogg och reagerade :)

Svar: Ja de är så, det är ett sår, ett djupt sår som sitter kvar helt enkelt. Det är värre än vad man tror, dom som inte upplevt det, vet inte.
Jag förlät också och fortsatte i samma förhållande, och man tänker på det hela tiden, man glömmer det inte, varje gång man kysser personen så tänker man på det, de är klart att de finns bättre och sämre perioder då man tänker på det mer eller mindre. Men som du säger, man är HELA tiden rädd att det ska hända igen , och det tar på ens krafter, på ens självfötroende.
Ja jag hoppas jag slipper vara med om det igen. Hoppas att du inte behöver uppleva det igen heller!
Tack för din kommentar och välkommen åter :D / Julja

Svar till Kille som bryr sig: om otrohetsgen

Otrohet tar fruktansvärt ont, jag var ungefär där du var Julia - 4 års förhållande och min flickvän bedrog mig med sin chef, varje kväll hon jobbade över. Sedan tog hon hem honom när jag var borta. Vi hade ett ärligt förhållande - men hon berättade allt när det redan var försent. Den skadan hon orsakade mig har inte riktigt läkt än idag. Svårast är att lita på en ny pojk/flickvän, allt från att han/hon fortfarande umgås m sina ex, till när han/hon ska ut och festa. Är han/hon då otrogen? Hjärnspökena från förr gör sig påminda. Sedan kommer frågan om och om igen. Varför dög jag inte åt honom/henne, varför räckte jag inte till, vad hade den andra som jag inte hade? Du har säkert känt likadant, Julia.

Svar: Det är som du säger, man TROR att man har ett ärligt förhållande. Man litar på sin partner. Man tror att allt är bra. Men sen är det inte det?, och varför?
Så tragiskt, jag förstår att det gjorde ont!..
Jag har känt precis likadant som du har, hjärnspökerna är naturligtvis kvar, men man måste försöka lita på sin nya partner om man skaffar en, tills den personen visar motsattsen, kanske att man berättar vad man varit med om så att han/hon vet hur man tänker kring sådant.
Som du säger är det en skada, en skada på hjärtat som alltid kommer sitta kvar, de är vad jag tror ialfall. För man sjönk faktiskt till botten på alla sätt och vis.
Jag har precis samma tankar som du har, så du är inte ensam. Och att de som blivit drabbade av otrohet, blir ofta mer svartsjuka i framtiden. Och de är vell såret som sitter kvar antar jag. Men det är något man får arbeta med..
Just dessa frågor.
varför dög jag inte?
gjorde jag något fel?
Kunde jag ha gjort något annorlunda?
skulle jag ha färgat håret, kanske bytt klädstil?!
VAD hade HON/HAN som inte JAG hade?

MAn känner sig ensam när man sitter i en sådan sits, men jag lovar, man har lärt sig mycket, man tar med sig mycket erfarenhet, OCH.. man ÄR inte ensam måste man tänka.
Preics nu, är nån otrogen, nu, nu , nu , nu gör någon slut med nån. HELA tiden händer det. Så man är inte ensam! Man ska stå på egna ben, jag vet att jag har blivit stark, och kommer aldrig aceptera något sådant igen.

Låt inte en annan människa, förstöra en så fin människa som du är! Vi är värda bättre.
/ Julja

Musiken gör mig stark, den gör mig glad, där kan jag skriva allt jag känner och sedan sjunga det. Det finns inget bättre ?:)